KONSTNÄREN ut i verkligheten

Tidningen KONSTNÄREN har pånyttfötts. Och blivit mer öppen, kontaktsökande och debatterande. Den medelålders/äldre kostymen har bytts ut, och ett nyfiket kisande och nykläckt magasin tar sig en titt på omvärlden.

Och upptäcker olika saker. Dels att konstboomen från 80-talet nu upprepas – det går bra att sälja konst. Och dels det lite mer sorgliga att KONSTEN FÖRLORAT ALL MENING. Marknadskrafterna i form av reklamens alltmer utbredda visuella språk knycker de konstnärliga uttrycken, och konsten å sin sida sneglar på reklamens förytligande. Och i slutändan tycks allt bli samma sak.

Framsidan har nästan ingen text, bilden får all plats. Men lite anonymt blir det när man förgäves försöker hitta tidningens namn...

Rummet runt omkring fylls som aldrig förr av bilder, en orkan av visuella intryck. Vi blir mättade och orkar inte ta emot bilder som kräver en egen ansträngning, så som konsten gör.

Artikeln refererar de franska filosoferna Jacques Rancière (nyligen på svenska med boken "Texter om politik och estetik") och Bernard Stiegler (utifrån boken "De la misère symbolique").

Tidningen konstnären ges ut gemensamt av KRO och KIF. Från att ha haft formen av en intressetidning med mer interna konstnärs- och medlemsfrågor, har magasinet nu fått ett större format, 34X24 cm, och en angelägnare, ungdomligare grafik

Något som KONSTNÄREN inte nämner är att konsten av tradition valt att spela på en annan plan än den de stora folkmassorna befinner sig på. Medan grafisk form av all möjligt slag möter oss i rulltrappan, på gatan, i bussen, på TVn, i DVD-spelaren, på Internet, har bildkonsten i huvudsak kippat efter syre i slutna rum, i gallerier och på muséer. Där inträdesbiljetten ibland varit pengar och dessutom en något pretentiös självuppfatttning av att vara en av de relativt få som begriper sig på.

Den grafiska formen är till för att förmedla budskap. Den ropar "hej, titta på mig, läs mig, lyssna på mig, jag vill dig något!" Bildkonsten har inte samma roll, utom under korta perioder som under t ex de ryska revolutionsåren och det politiserade 70-talet. Den viskar istället alltför ofta fram ett gnälligt "vad vill du, kom inte och stör mig!"

Övriga texter tar också upp konstens och konstnärers villkor, och landar i nuet. Grafiskt är magasinet bredaxlat och närapå kaxigt. Det behövs, både för att berätta för bildkonstnärer att det finns en potentiellt bred publik härute i verkligheten. Och för att hävda meningens, originaletens och fantasins nödvändighet för bildkonst, men också för reklam, illustration och annan kommunicerande grafisk form. Eller hur?