Fixa oskarp bakgrund

Bilder med stort skärpedjup, t ex fotograferade i solljus och automatläge, kan kännas lite röriga. Särskilt om man vill lyfta fram en detalj i bilden, t ex ett porträtt på någon. Normalt fixar man detta när man tar bilden, i manuellt läge, genom att jobba med kortare exponeringstid och större bländare. Vill man i efterhand fixa till en diffusare bakgrund rekommenderas några minuter vid Photoshop.

Gör så här: markera med t ex lasson och en pixel ludd det område som ska göras oskarpt. Välj sedan menyn FILTER > OSKÄRPA > GAUSSISK OSKÄRPA. Klicka i rutan FÖRHANDSVISA och dra reglaget tills lagom oskärpa uppstår.

Bland skyltar och logotyper

Häromdagen gick jag runt i Stockholm och fotograferade olika skyltar. Tanken var att samla några exempel på logotyper, alltifrån stora, välkända företag till det lokala fiket i kvarteret.

Logotyper och skyltar lever ett tufft liv för att synas i mängden. Tur kanske att de inte låter också: Hallå, här är jag, titta på mig!!

Tack vare kameran intensifieras blicken, man betraktar mer medvetet än när man går förbi och slappt bara lägger märke till ett och annat.



En strategi kan vara att så länge företaget är litet och okänt för de flesta måste informationsmängden i loggan vara större, dvs hela namnet måste finnas med. Om man inte heter t ex Bröderna Wennergrens Aktiebolag. I så fall nöjer man sig nog med Wennergren. NK är ett liknande exempel på förkortat namn.


När så företaget växer och varenda människa känner till det, kan man plocka bort namnet och bara behålla pictogrammet, den symboliska bilden, på skyltar och i marknadsföring. Som i exemplet Ericsson.

På så sätt kan en logga berätta vilken division företaget spelar i (eller kanske vill utge sig för att spela i). Små, nystartade verksamheter kräver mer beskrivning – är man stor och bred så räcker det med en krumelur!

Färgsymbolik används ofta. Försäkringsbolag och banker väljer ofta blått som står för stabilitet, tradition och frihet. Ett undantag är SEB som valt grönt, och kanske vill man associeras till ungdom, växande och naturlighet... Och där ser jag en tjej med en plastkasse från Moderna Museet. Texten är i orange som anses stå för livlighet, sinnlighet och emotioner. Jag skulle vilja lägga till fantasi och kreativitet, men det är mer personligt...


Hur viktig är logotypen? Jag tror svaren kan variera. Ett företag med stora eller spridda marknader kan inte jämföras med kafét på hörnet. Till kafét går man därför att man gillar kaffet eller atmosfären. Till frissan går man för att hon klipper som man vill (eller kanske bättre än man själv kunde ana...). Vad som står på visitkortet eller väggskylten spelar mindre roll.

Men för företag där kontaktytan framförallt är marknadsföring genom olika publiceringar, är logotypen oerhört viktig. Den ska förmedla alla positiva värden hos företaget, utan att se ut som en överbehängd julgran, utan ju enklare desto bättre.


Snart är jag hemma, och innan jag viker runt hörnet ser jag Muskelakutens skylt. Jag har varit här en gång för länge sen, och helt klart hade jag lika ont i ryggen som den röda krumeluren berättar.


Men vilket är bäst: en logga som berättar om eländet och värken eller en som berättar om hur glad och nöjd man blir efter naprapatens jobb? Skulle skylten signalera ett bättre budskap med en annan och positivare bild? Jag tror faktiskt det. Vad tycker du?

Exempel på olika pictogram
Logotyper från en mängd internationella företag, i ai-format (Illustrator)

Utfallande bilder – vad är det och hur gör man?

Vissa bilder kallas utfallande. Det är bilder som går ända ut till papprets kant åt ett eller flera håll. Bilden ovan är utfallande uppåt, men inte till höger och inte nedåt.

När man trycker tidningen är pappret man trycker på alltid större än själva tidningens format. Därför beskär man efter trycket till rätt format.

En utfallande bild går ända ut till papperskanten åt ett eller flera håll
Om vi nu tänker oss en bild som ska vara utfallande, måste man ju beskära exakt på en tiondels mm för att undvika att få en vit skarv, eller glipa, alldeles där bilden slutar. Och en så exakt passning kan vara svår att göra.

Lösningen ligger i hur man fixar originalet. Och man gör så här:

Bilden ovan monterar man in i InDesign så att den går 2-3 mm utanför papperskanten upptill (dokumentmarkeringen på skärmen). På så sätt får tryckeriet en liten marginal, och risken för fel elimineras.

Hur många mm utfall bilden ska ha varierar något för olika tryckerier. Det är alltså bäst att fråga tryckeriet ifråga när man startar originalproduktionen.

Interpolering av bilder – att ändra upplösningen från en låg till en högre

Jag jobbade för några veckor sedan med en trycksak om landsbygdsfrågor. Bildmaterialet hade skickats in från "folk som hade bilder liggande". De var knäppta utan tanke på upplösning och med ordinära digitalkameror. Och nu skulle dessa bilder i tryck. När man ändrar bildupplösningen kallas det interpolering.

Generellt bör en tryckbar bild ha upplösningen 300 ppi.

Som ett exempel tar jag nu en bild som är på 1600X1200 pixlar, upplösning 72 ppi. Dokumentstorleken är ca 54X42 cm (se i Photoshop, meny BILD > BILDSTORLEK).

Bilden ska vara 18 cm bred i trycksaken.

Jag avmarkerar rutan längst ner, ÄNDRA BILDUPPLÖSNING, och skriver in rätt dokumentstorlek på bilden, bredd 18 cm. Eftersom proportionerna bibehålls (rutan nertill är markerad) blir storleken i utskrift/tryck 18 X 13,5 cm med en upplösning på ca 225 ppi
Eftersom bilden nu är mindre måste ju varje pixel bli mindre, så på en tum får det plats en rad pixlar på totalt 225 st.

(Man kan också kolla hur stor bilden blir i tryck i 300 ppi utan att man ändrar upplösningen: Avmarkera rutan ÄNDRA UPPLÖSNING. Jag skriver in 300 ppi och dokumentstorleken ändras då till ca 13 X10 cm. Och ibland räcker ju den storleken till i en layout...)

Nu ska jag ändra bildupplösningen, dvs interpolera.
Jag markerar rutan ÄNDRA BILDUPPLÖSNING.
Jag ändrar i pop-upmenyn längst ner till Bi-kubisk, som jag tycker ger bäst resultat.
Jag ändrar 225 ppi till t ex 250, sen till 275 och sen till 300 ppi.
Bilder brukar klara den här behandlingen bättre om man tar den stegvis.
För varje steg kan man ha koll på bilden, ev skriva ut, för att se om den försämras.

Vad som händer är att programmet skapar fler pixlar i bilden.
Informationen om färgvärden som finns i bilden kan ju inte nyskapas, utan de nya pixlarna hämtar information från de omgivande och blandar till passande färgvärden.
Bilden blir i allmänhet skarpare och bättre upp till en viss nivå, men man kan inte interpolera riktigt lågupplösta bilder till riktigt högupplösta.

Är bilden från början inscannad är det bästa att scanna igen i bättre upplösning.

Hmmm... gick det att förstå??

För mer info rekommenderas den här sidan från moderskeppet.se

Utskrift/Megapixel

och ett bra exempel:

Utskrift av samma foto med olika pixeltätheter

Annat bra om interpolering finns här, Fotografiska Föreningen i Göteborg