Utsatta barn på bild

Två utställningar med porträtt av barn visar på olika förhållningssätt i bildgestaltningen, en hårt regisserande och en dokumenterade. Hellen van Meene ställer ut på Fotografins Hus och Anna Papoulias på Medelhavsmuseet, bägge i Stockholm

Otympliga, felsittande kläder, ofta bortvända blickar och inåtvända ansikten i Hellen van Meenes barnporträtt

Hellen van Meenes bilder är porträtt av barn, nästan enbart flickor och unga kvinnor. De flesta ser på något vis oformliga ut. Kläderna är för stora, sitter fel och är ovanliga, lite udda och konstiga. Ansiktena är allvarliga och blickarna på de flesta av bilderna vända åt sidan. Bara några få ger ögonkontakt. De bortvända blickarna gör att man lätt ser barnen objektifierade och inte som subjekt. Man får ingen relation. Jag får en lite obehaglig känsla av manipulation. Att fotografen styrt ut barnen och regisserat så hårt för sina konstnärliga syftens skull. Obehaglig därför att det handlar om barn och att skildringarna blir ganska utlämnade och nakna.

Anna Papoulias har porträtterat barn i Bagdad, 1999 – före kriget

Anna Papoulias bilder av barn i Bagdad är också porträtt. Barnen står uppställa ofta med en husvägg i bakgrunden. Bilderna känns autentiska, dokumentära. Och barnen finns med, det finns ögonkontakt, man möter varje barn med blicken. Bilderna togs några år innan USA:s invasion. Tidsrymden ger en extra dimension – vad har hänt med dessa barn som mist sin barndom, lever de idag? Jag påminns om det självklara, att barnen finns alltid med där kriget finns. I tysthet. Barnens utsatthet blir en en tung och gripande känsla

Utställningarna visar på olika förhållningssätt och säkert olika avsikter. I första fallet hård regi för att gestalta barnets och den unga människans väsen och utsatthet. I det andra en mjukare mer dokumenterande regi, där sammanhanget, kriget, ger den självklara referensen till utsattheten.

Baertling, rum och riktning

Nu på lördag öppnar Moderna Museet i Stockholm en utställning med verk av Olle Baertling. Igår hölls vernissage för MMV (Moderna Museets Vänner) med invigningstal av Lars Nittve, chef på Moderna, och intendent John Peter Nilsson

John Peter beskrev hur Baertlings målningar ofta öppnar upp rymden utanför själva bilden. En mycket bra hängning med stora vita ytor runt tavlorna och djup i lokalen ger målningarna den plats som krävs. Baertling var också mycket intresserad av rymden, kosmos och science fiction.

Baertlings strama, geometriska fält är oftast trianglar med en spetsig vinkel. Triangelbenen vill liksom forsätta utanför ramen. Bilderna får en stark riktningsverkan om vinkeln är spetsig och färgkontrasterna stora. Och så är det ofta.

En målning av Baertling med linjernas fortsättning ut över väggen. Det blir som en uppmaning att öppna upp ögonen, att se lite längre, att iaktta och upptäcka

Alla som gjort layouter där en logotyp med t ex en pil ska finnas med, känner till hur kinkigt det kan vara att hitta rätt placering, och hur hela layouten påverkas av den där pilen. När man väl hittar rätt blir riktningsverkan en styrka – den styr blicken, binder ihop, skapar sammanahang.

Lika lite som det går att hänga en Baertling i en garderob kan man stänga inne en logotyp med stark riktningsverkan. Det måste finnas luft åt det håll som riktningen finns.

Bildernas rätlinjiga fält är målade i jämna färger, ungefär som man fyller färg i vektorgrafik. Men vilka färger! Komplexa, subtila nyanser som man sent ska tröttna på. Som Lars Nittve sa: Baertling fattade att bildkonst är visuell!

Moderna Museet, Skeppsholmen, Stockholm, 6 oktober – 6 januari