Utsatta barn på bild

Två utställningar med porträtt av barn visar på olika förhållningssätt i bildgestaltningen, en hårt regisserande och en dokumenterade. Hellen van Meene ställer ut på Fotografins Hus och Anna Papoulias på Medelhavsmuseet, bägge i Stockholm

Otympliga, felsittande kläder, ofta bortvända blickar och inåtvända ansikten i Hellen van Meenes barnporträtt

Hellen van Meenes bilder är porträtt av barn, nästan enbart flickor och unga kvinnor. De flesta ser på något vis oformliga ut. Kläderna är för stora, sitter fel och är ovanliga, lite udda och konstiga. Ansiktena är allvarliga och blickarna på de flesta av bilderna vända åt sidan. Bara några få ger ögonkontakt. De bortvända blickarna gör att man lätt ser barnen objektifierade och inte som subjekt. Man får ingen relation. Jag får en lite obehaglig känsla av manipulation. Att fotografen styrt ut barnen och regisserat så hårt för sina konstnärliga syftens skull. Obehaglig därför att det handlar om barn och att skildringarna blir ganska utlämnade och nakna.

Anna Papoulias har porträtterat barn i Bagdad, 1999 – före kriget

Anna Papoulias bilder av barn i Bagdad är också porträtt. Barnen står uppställa ofta med en husvägg i bakgrunden. Bilderna känns autentiska, dokumentära. Och barnen finns med, det finns ögonkontakt, man möter varje barn med blicken. Bilderna togs några år innan USA:s invasion. Tidsrymden ger en extra dimension – vad har hänt med dessa barn som mist sin barndom, lever de idag? Jag påminns om det självklara, att barnen finns alltid med där kriget finns. I tysthet. Barnens utsatthet blir en en tung och gripande känsla

Utställningarna visar på olika förhållningssätt och säkert olika avsikter. I första fallet hård regi för att gestalta barnets och den unga människans väsen och utsatthet. I det andra en mjukare mer dokumenterande regi, där sammanhanget, kriget, ger den självklara referensen till utsattheten.